Tänkte att jag lite kort skulle berätta hur det gick till när Disa kom till världen. Fort gick det om inte annat :).
Hon föddes 03:15 den 30/11, så en novemberbebis blev hon iallafall till slut, fastän jag faktiskt trodde att det skulle dra över ett par dagar in i december.
Den 29/11, vilket var en lördag, började det hela med värkar. Men ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det var ens nära att bli bebis den där dagen, förrän det verkligen satte igång runt 23.00 på kvällen. På dagen var vi på julmarknad här i vår lilla by, bakade pepparkakor, gjorde pepparkakshus med Billie och käkade god middag på kvällen med räkor och massor av vitlöksbröd :). Då hade jag visserligen lite förvärkar/sammandragningar, men inte värre än de sista veckorna tycker jag.
Men när klockan blivit strax innan 23 den 29:e så bestämde vi oss för att det var dags att gå och lägga sig, och jag fixade mig lite i badrummet & sen var det P's tur - vilket alltid tar ett tag ;). Jag gick in i sovrummet, la mig i sängen och kände att det kanske var så att det var något på G, för nog hade jag lite ont i ryggen samtidigt som jag hade en sammandragning. Började klocka värkarna och märkte att det minsann inte var många minuter mellan dem. Gick till toadörren och ropade på P att det nog var bebis på G. Då hade jag ungefär 3-4 minuter mellan värkarna. Han skyndade sig på toaletten och när han kom ut ringde vi till BB/förlossningen som sa att vi var välkomna in för att se om det var dags. Phu! Sen ringde vi ut P's föräldrar för att ta hand om Billie. De rullade in på uppfarten hos oss ett par minuter innan 12 och vi for samtidigt in till stan. Då var det mellan 2-3 minuter mellan värkarna och jag måste erkänna att jag var lite stressad över att vi var "så långt från sjukhuset". P körde på i rätt bra fart och vid 00:09 checkar vi in på förlossningen.
Direkt när vi kommit på plats i vårt rum som blir jag kopplad till CTG. Allt ser bra ut med bebisen och mina sammandragningar kommer med 3-4 minuters mellanrum. Barnmorskan känner på mig och konstaterar att jag är 3 cm öppen. Samtidigt gör hon något som jag tror är hinnsvepning - himlans obekvämt var det hur som helst. Under den här tiden har jag ingen smärtlindring, men när de äntligen kopplar bort CTG:n och jag får röra på mig så vill jag även ha lustgas - vilket jag får.
Sen lämnar barnmorskan rummet och jag provar på att stå upp och hänga en stund. Jag har fått för mig att jag ska stå/vara upprätt så mycket som möjligt för att bebisen ska få trycka på neråt (tyngdlagen). Testar under den här stunden även på att ligga på knä på golvet och luta mig mot sängen och det funkar en stund. Vid 02.33 kommer barnmorskan tillbaka och känner på mig igen. Då är jag öppen 5 cm och det känns inte alls lika obehagligt när hon känner på mig. Tio minuter senare kopplar de CTG på mig igen och jag "tvingas" ligga ner på sängen igen vilket jag tycker är väldigt obekvämt, men det blir lite bättre när jag får OK på att ligga på sidan så att P samtidigt kan massera min rygg. Under den här tiden är jag i ett ganska djupt samtal med lustgasen, som jag för övrigt tycker funkar sådär. Jag kollar på skärmen jämte sängen och ser att jag har värkar men att de ser mindre intensiva (enligt min tolkning) ut, samtidigt tycker jag att det börjar göra ordentligt ont och att det trycker på som attan nedåt. När klockan är några minuter över 03 så känner jag att jag måste krysta - då går vattnet! Vi ringer på barnmorskan. I nästa värk börjar det bränna på som attan där nere och jag ropar på Petter att han fasen får hämta in barnmorskan nu för jag tror att bebisen är på gång. Detta konstaterar även barnmorskan när hon kommer in och det första hon säger, mer eller mindre, är att nästa värk blir det bebis. Så nu är det bara att ta i och krysta. Jag tror det krävs två värkar, sen är vår bebis äntligen här! 3086 gram tung och 50 cm lång. Alldeles perfekt!
En liten tjej konstaterar P men är inte helt säker. Någon minuter senare när barnmorskan och hennes sköterska är färdiga får jag vår lilla tös på magen. Inte på bröstet då navelsträngen är lite kort och då moderkakan inte har släppt. Men när P sen klippt navelsträngen får jag äntligen titta på henne. Hon är så lik Billie!
Eftersom min moderkaka inte släpper frivilligt så får jag en spruta i handen och sen kommer den som ett brev på posten med en värk. Därpå får jag sy ett par stygn vilket jag även denna gång nästan tycker är värre än själva förlossningen. Det sista man vill när bebisen har tagit sig ut är att någon ska upp och sticka/sy mellan benen på en. Men gött när det är över :). Efter allt det här får vi in förlossningsbrickan- det smakar verkligen underbart!
På förlossningen blir vi kvar ända fram till 08.30 då vi får ett rum på familje-BB. Då är vi helt slut båda två (tre) och somnar som stockar efter att man tagit ett godkänt syresättningsprov på lillan.
På famije-BB stannar vi kvar i en natt till innan vi känner oss färdiga att åka hemåt som fyra i familjen ♥.
Snipp snapp snut, så var sagan slut ;).
Lugnet före stormen :). Goda räkor och vitlöksbröd!
På plats på BB/Förlossningen. Det var sådär bekvämt när barnmorskan klämde och kände för att se hur bebisen låg. Sen blev jag kopplad till CTG.
Tolka den här om ni kan ;).
Min tanke den här fölossningen var att testa lite andra ställningar än senast då jag mest satt på en potta hela tiden. Så här kör vi lite stå-och-häng :).
1.5 timmar innan Disa såg världens ljus för första gången så testade jag knäna-och-häng-över-sängen-stilen.
Sen fotades det inte något mer innan hon var här - vi hade fokus någon annanstans :).
Trött men stolt nybliven tvåbarnsmamma!
O den lika stolta pappan.
Aldrig smakar väl mackor så gott som efter man fött barn.
Den röda lilla nålen längst ner till höger symboliserar vår nya lilla tjej ♥.
En första bild på den lite större familjen.
6 kommentar(er)
